1 juni 2026

Födelsedagen idag då.
Nummer trettiotre i raden.

Jag har alltid älskat min födelsedag på många sätt. Som människa gillar jag naturligtvis uppmärksamhet. Kanske lite mer än vad andra gör? Ingen aning. Jag existerar knappt när jag inte blir sedd. Okej – logiskt sett förstår jag absolut att jag existerar och har ett eget liv utanför alla andras bedömning av min levandeprestation. Men det är så mycket roligare, så mycket tryggare, att känna sig sedd och lyft. Ni vet? Bli sedd för den man är, i sitt bästa eller värsta ljus. Kanske främst sitt bästa då, på födelsedagen.

När jag fyllde 30 hade jag en stor fest i en hyrd lokal i Guldheden. Det var en fantastisk dag även om ett par nära vänner föll av i sista sekund. Jag var upprörd första halvtimmen, men sen sköljde detta av mig till slut. Jag hade en superbra fest. Så nöjd och glad. Det var mycket dans och musik. Ja, musik ja. Kan man ha en fest utan musik, realistiskt sett? Kan en sådan fest göras lika rolig? För mig har musik betytt mycket genom alla tider, alla födelsedagar. Jag gillar spellistor. En känsla tillhör en låt, en låt tillhör en känsla. Jullåtar, borderlinelåtar, jazzlåtar, lyckolåtar, tonårslåtar, ASMR.. (Inte en låt, men lugnande ljud.) Ja, musik är viktigt för mig helt enkelt. Men det ska vara rätt musik vid rätt tillfälle.

Det är många födelsedagar nu under sommartiden. Det är väl ändå bästa tiden att fylla år tänker jag. Man förändras med årstiden. Allting blir ljusare i stan så som i hjärtat. Men det finns en sommarpress som gör mig deprimerad varje år. Pressen att vara social och att alltid njuta av solen. Att missa solen, att missa blommor och att missa hav – det får man inte göra.. Men varför inte? Solen, blommorna och havet kommer att stå kvar nästa år också. Ja, jag hoppas det i alla fall.

Grattis till mig och alla andra sommarbarn.
Må sommaren giva mindre press.
Här kommer en dikt jag skrev om födelsedag och liv.

33 år
Håkan sjunger att
han är 30 år efter sin tid
Jag kan inte sjunga
men vill ändå säga
att jag är efter jag med
Några år sådär
kanske 5 eller 10
för andra en hel livstid
Men för mig en halv-
en halvtimme på denna jord
Det känns som att jag inte lärt mig nåt
förutom att hantera lidandet
Men sanningen ligger i orden
mina ord i boken om mamma
Eller i orden på din skärm
du försöker nå ut men det går inte
Föddes jag verkligen
när du gav mig liv?
Du blåste liv i mig där jag låg i kuvösen
det har gått 33 år nu och
på sätt och vis ligger jag ännu där

/Angela Engström, bokare