Jag vet faktiskt inte hur det började.

Kanske var det radion i köket? Det strömmade alltid ut kraftiga radiovågor hemma hos oss. Shania Twain, Alanis Morissette, Roxette, Gyllene Tider, GES.

Kan det ha varit kören i lågstadiet? Jag lärde mig “The Rose” av Bette Midler när jag var omkring tio år gammal. Jag minns floppy discs och Seterra på de smutsigt vita, tjocka datorerna. Där var skärmen densamma som själva datorn, box computer hette det.

Eller var det mammas LP-spelare? Jag minns att jag dansade till Creedence Clearwater Revival. LP-skivan snurrade häftigt i spelaren.

Kanske var det de CD-skivor som låg strödda runt omkring CD-spelaren? Anastacia, Kent, Peaches (en rosa helikopter låter faktiskt rätt häftigt). Mina musikminnen är starkare nu än vad de någonsin varit.

Kan det ha varit den lilla mobilen i högstadiet? Musik på hög volym i korridorerna (förlåt i efterskott). Vi laddade ner ringsignaler och teman för att på något sätt passa in men ändå stå ut. På den tiden kunde man inte surfa lika lätt på mobilen. Våra ringsignaler fick vi genom tidningarna, där längst bak. I några år fanns det särskilt en som var som allra mest poppis. Kan ni gissa vilken? Ja, precis, “Crazy Frog” med Axel F. (Numera har jag mobilen i tyst läge mest hela tiden.)

Med tiden utvecklades min musiksmak. Det blev mörkare och mörkare ett tag. På högstadiet bar jag en Slipknot-tröja, särskilt under idrottslektionerna. De där som var så fruktansvärda. Jag fick skippa då och då för att träna självständigt i skolans gym.

I ungdomen hade jag en portabel CD-spelare av märket Panasonic. Jag hade den mellan 11-15 års ålder. Jag var nog någonstans mellan elva och tolv när jag minns att jag hoppade i sängen medan jag lyssnade på Snook (Mister Cool på repeat) och sjöng med till Michael Jackson.

Mamma hade en vattensäng i slutet av 90-talet och början av 2000-talet. Minns att jag absolut inte fick hoppa i den. Men det gjorde jag ändå en eller två gånger. Jag minns bara en gång dock. Magnus Ugglas “Kung i baren” ekade i lägenheten. Jag bodde i Trollhättan och minns att jag var otroligt ensam. Kanske har jag alltid varit det i viss utsträckning. 

Därför var det ganska skönt att höra Simple Plan och Good Charlotte sjunga i takt med min ensamhet. “I’m just a kid” – och det var jag ju faktiskt. Bara ett barn. System Of A Down “Lonely Day” var förstås också på topplistan.

Minnet av en barndom, ungdom. En hel värld jag inte lever i längre – ett helt liv som susat förbi helt obemärkt. Idag lyssnar jag på Kent nästan varje dag. Kanske har La Belle Epoque just börjat.

Angela Engström, bokare