Februari 2026

Jag vaknar 06:30. Ibland senare, men aldrig tidigare. Jag sätter mig på sängkanten och gnuggar bort sömnen ur ögonen. Jag måste in i duschen snabbt, helst innan jag ångrar mig angående dagens planering. Jag tar först fram kläder, så att jag slipper göra det när jag är blöt och kall. Jag placerar dem på sängen. Sätter på duschen på högsta värme så att badrummet är varmt och ångande när jag kommer in. Medan duschen är igång (miljöförstöraren Angela) förbereder jag frukosten. Jag äter (nästan) alltid samma sak: havregrynsgröt med kanel och äppelmos.

När jag lagt havregrynen i blöt får jag äntligen springa in i duschen. Min morgon är alltid kall och allt går långsamt. Men jag duschar ändå snabbt, det tar max 15 minuter. Jag slänger snabbt på mig kläderna. När jag har ätit frukost är klockan runt 07:40. Jag vill vara klar så snabbt som möjligt så att jag bara kan ligga i sängen och vänta på att gå ut till spårvagnen. Jag gillar rutiner och regelbundenhet. Men jag gillar också att ta det lugnt på morgonen. Morgonstressen gör mig mindre angelägen att komma iväg, trots att jag verkligen gillar att jobba här på Bunkern Bokar. 

När jag promenerar till spårvagnen känner jag mig alltid stolt över att jag faktiskt orkat komma ut genom dörren. Den stoltheten ekar säkert från mammas hjärta till mitt. (Det är så jag resonerar i alla fall.) Väl på spårvagnen går jag emot känslan. Den känslan är att inte kliva på då det alltid är så otroligt knökfullt. Jag brukar (brukade?) alltid undvika spårvagnar fulla av folk. Men nu måste jag, för annars kommer jag ju inte i tid till kl. 09:00. Så jag gör det ändå, fastän det känns skitjobbigt. Hörlurar på. Kent i öronen. Eller Håkan. Eller 60-talsjazz. Eller.. Det beror på humöret helt enkelt.

När jag väl har gått av känns det lite lättare, lite goare. Ni vet, som att man äntligen gör någonting av sitt liv, sin dag, istället för att bara ligga i sängen och tänka dystopiska tankar. (Det är väl inte bara jag som trodde att världen skulle gå under 2012? Det gjorde den ju inte. Istället tog jag studenten och flyttade till Göteborg.) Ja, jag är verkligen igång – precis som alla andra kaffedrickande, sega ansikten i kollektivtrafiken. God morgon! Även om den ju inte alltid är god, nej, rentav fruktansvärd ibland. Att ha någonting att göra, någon som förväntar sig något av mig och någon som saknar mig när jag är borta.. För mig är det något nytt. Det är något som får mig att må bra. 

Jag existerar för att bli bekräftad av världen. Det är nog så jag resonerar ibland. Alla säger att man ska leva för sig själv. Men jag är ju bara..jag. Vem är man om inte i relation till andra människor? Som den gamla frågan.. Om ingen hör ett träd falla i skogen, har det verkligen fallit då?

Angela Engström, bokare