Det är den 10 maj 2007 och jag är snart 14 år gammal.

Jag sitter i passagerarsätet i mammas bil. I baksätet sitter min närmsta vän och den två år äldre snubben som vi båda är dödligt kära i. Av någon anledning kan vi ändå vara vänner. Mamma har kört oss från Vänersborg till Göteborg för att se metalbandet Trivium. Hon släpper av oss utanför Kåren i Vasastan. Jag är nervös, jag är ju faktiskt bara här för att han ville hit. Jag följer mitt hjärta, kan man väl säga. Inför konserten lyssnar jag så mycket som möjligt för att kunna sätta mig in i musiken. Jag vill att vi ska ha något att connecta genom.

Vi vinkar hejdå till mamma som uppmanar oss att vara försiktiga och att “inte göra något som hon inte skulle göra”. Det sa hon alltid när jag skulle göra något utöver det vanliga, något associerat med risker. Jag är nervös men det känns också spännande. Mammas bil kör iväg och vi tassar försiktigt in i Kårens byggnad. Det är mycket folk och jag känner mig redan överväldigad, kanske till och med lite rädd. När vi står framför scenen känns det dock fortfarande spännande. Bandet går upp på scenen och vrålen ekar från publiken. Jag är nog, och har alltid varit, en sådan som mest står längs med väggen och nickar och stampar med till musiken. (Trots min extroverta natur.) Så även idag såklart. Men jag gör mitt bästa för att hålla mig mitt i smeten. Jag ville ju visa mig cool och obrydd.

Jag står kvar en liten stund. Musiken är faktiskt helt okej fastän jag ju bara är här för att jag är så jävla kär. Till slut blir allt för mycket för min ADHD-hjärna. Jag vill ju så gärna vara cool. Jag vill ju så gärna vara obrydd. Men jag kan inte andas och jag måste bort. Jag försöker kommunicera till min vän att hon ska följa med, att vi måste ut, att jag har panik. Jag knör mig förbi alla dessa långa män med lika långt hår. Hittar till slut väggen och sjunker ner mot golvet. Jag sitter där och hyperventilerar. Min kompis kommer fram till mig och frågar hur allt är med mig, försäkrar mig om att allt kommer bli bra. Jag vill nog att hon ska stanna egentligen, men det är orimligt att jag ska stjäla den upplevelsen från henne såklart. Jag skäms, vilket är en nästintill ständig känsla i mitt lilla tonårsliv.

Min kompis gick tillbaka till smeten. Och till honom. Det kändes som att allt jag velat, allt jag önskat, plötsligt gick i kras. Allt tack vare mig. Men musikminnet har jag kvar och kanske är det just tack vare hjärtekross och panikångest som minnet satt sig så hårt i mig? Sedan dess har jag gått på flera konserter – alla utan hjärtekross. Men panikångesten har jag sällan sluppit.

Jag älskar musik. Men jag försöker älska mig själv än mer – så att jag till slut bara gör saker för min egen skull.

Inte för tonårskärlek.
Inte för att verka cool.
Och..inte för att verka obrydd.

/Angela Engström, bokare