2 december 2025.

Jul igen… och jag lever! Det är ju inte alltid självklart, det kan jag känna personligen i alla fall. Jag trodde nog inte att jag skulle vara här fortfarande. Men så är det nog för en del, fler än man tror, att livet känns både pågående och avslutande samtidigt. Man står och trampar på samma ställe, dag in och dag ut. Man kommer aldrig framåt. Men jag har alltid känt att julen har muntrat upp mig – oavsett hur deppig jag har varit vid den aktuella tidpunkten. Julen är fantastisk, men den sätter mycket press på en samtidigt. Det är nog både jag själv och samhället i stort som står för pressen. Det är press att inte vara ensam (den pressen känner jag starkt) och det är press på att äta på ett visst sätt, att vara på ett visst sätt och att fira traditionellt. Det ska sägas att jag älskar traditionellt firande och jag är helt med på våra mattraditioner också. Jag är dessutom mycket extrovert i många avseenden och älskar därav stora firanden.

Men det är ju inte så för alla och inte hela tiden. Jag har själv firat jul i USA ett år (“Christmas service” i Texas var en riktig kulturkrock) och ett annat år åt vi koreanskt (min kusins fru är från Sydkorea). Det är spännande med nya upplevelser, men jag tror att min NPF-diagnos förmodligen gör det snäppet svårare för mig att släppa på kontrollen gällande bland annat mat, rutiner och traditioner. Jag vill alltid veta vad som ska hända. Det är liksom bäst så. Då kan jag nämligen prestera på topp.

Många flyr nu när vintern gryr. Det är förståeligt när vårt land är så kallt ibland. Jag åkte till Berlin förra året. Inte särskilt mycket varmare där förstås. Vintern 2023-2024 åkte vi till Thailand. Men efter jul, så den traditionella julen firades ändå hemma i Göteborg. Jag skulle kunna tjata om julen för evigt, det finns så mycket att säga. Jag älskar som sagt julen. Men jag saknar en väsentlig del: min mamma. Det är så viktigt med familj, ännu viktigare nu efter hennes bortgång. Min första jul utan mamma var 2022. Jag firade i USA via videosamtal med min dåvarande partner. Han riktade mobilkameran mot sin surfplatta och vi såg Kalle Ankas Jul tillsammans. Det var underbart men lite ledsamt. Dagen därpå var det julfirande med den amerikanska familjen.

Jul..igen. Varje dag i december skvalar julmusiken i mina hörlurar. Det är konstigt att jag inte tröttnar. Kanske behöver man lite Mariah Carey ibland för att överleva det här mörkret.

/Angela, bokare