Påsken – och våren – 2026 är här. Men innan dess då?

Ett fint minne som fastnat sedan mammas bortgång är alla de gånger jag åkte dit för att fira påsk hemma hos henne i Biskopsgården. Det är kramen från påsk 2022 som är den sista kram jag fysiskt minns i kroppen. Hennes sista påsk. Kanske är det ett konstruerat minne, men jag minns det så väl. Jag minns dukningen och omeletten med svampstuvning. Ett kök med doft av varm mat och påskmust. En värme i hjärtat liksom. Firar man påsk på “andra sidan”?

Jag minns påskfirande i familjens sommarhus i Väjern, året var 2024 och jag gick en kurs i journalistik. Det var äggjakt för kusinbarnen. Jag minns fotografier och promenader längs med hamn och hav. Min skoluppgift var att fotografera vardagen, att ta lite random bilder som inte skulle vara poserade. Lite som att bara följa med i deras liv och dokumentera det som hände utan påverkan utifrån. Fotona blev faktiskt rätt bra. Jag fotade mycket under kursen, kanske nästan lika mycket som jag skrev. 

Jag minns påskägg i barndomen. Letande i skogen. Att hitta äggen och sedan vara lycklig i några timmar åtminstone. Jag minns bråk med kusinerna. Vem fick mest godis? (Hint: Alla fick lika mycket såklart.) Det får mig också osökt att tänka på alla andra högtider och hur annorlunda de upplevs nu, till skillnad från när jag var barn. Julen var juligare, midsommar var midsomrigare och påsk var påskigare. Det var grönare på midsommar, det var mer snö på jul och det var roligare på påsk.

Kanske är det okej att det är annorlunda nu? Livet hände ju och det var inget jag kunde förhindra eller bromsa på något sätt. Kanske är det okej såhär ändå. Att acceptera och gå vidare, att plocka upp påskäggen jag själv har gömt. Jag behöver inget påskgodis. Ge mig istället påskägg fyllda till bredden med lugn och ro, en hand mot kinden, ett löfte om att livet blir bättre. 

Kanske är det okej såhär ändå?

Glad påsk.

/Angela Engström, bokare