23 mars 2026

Det här med att vara sjuk. När man plötsligt har något att göra om dagarna istället för att ständigt ligga i sängen – då känns en simpel sjukdom som världens största hinder i vägen för ens framgång. Det är så jag känner i alla fall. Jag är sjuk just nu, en ordentlig förkylning. Ovanligt, men uppenbarligen inte omöjligt, för mig.

När jag tittar runt ser jag hur många faller offer för diverse sjukdomar under vintermånaderna. Jag har väldigt ofta klarat mig. Men det har inte betytt så mycket eftersom jag aldrig har haft något att vara sjuk ifrån riktigt. Jag har varit sjukskriven på andra sätt under årens lopp. Men ibland inte alls. Det behövs inte riktigt en sjukskrivning när man inte har en daglig sysselsättning. Vem ska jag visa det intyget för?

Men idag arbetstränar jag 16h/vecka. Jag har fortfarande ingen egen inkomst, men jag vet att det kommer någon dag. Försörjningsstöd får duga just nu. Mitt sikte är inställt på att få ett betalt gig innan min kusins bröllop nästa sommar, 2027. Jag vet att jag är kompetent nog att göra en arbetsplats bättre, varmare, roligare och mer professionell. Jo men, jag skulle nog säga att jag till och med tror på och är stolt över mig själv ibland.

Det är inte alltid lätt att säga ”the last part out loud”. Men ibland krävs det för att knyta ihop en story. Först tragedi, sedan en slutsats som följs av lättnad. Det här med berättelser är något jag alltid tänker på. När ska jag ge ut min nästa bok? Vad ska den handla om? Har jag ens råd med det? Svaret är förstås nej. Inte just nu. Sjukdom har ofta hindrat mig från att göra det jag velat göra. Vara social, skriva betydelsefulla texter, hålla i middagar, ge ut fler böcker, arbeta avlönat, dra igång fester, bygga nya relationer..

Ni vet? Sådant där som för andra kanske är det enklaste i världen. Vi har alla olika förutsättningar i livet, men vi gör vad vi kan med det vi har. Är det inte alltid så? Något som jag tar för givet kanske inte alls är överkomligt för en kollega, en familjemedlem, en vän eller en handledare.

Att vara här på Bunkern Bokar har gett mig mycket. Framför allt har jag börjat tro på min kompetens lite mer. Tidigare visste jag inte vem jag var i relation till kollegor eller en arbetsmiljö. Inte på det här sättet. Nu har jag fått smaka på det och känner att jag vill ha mer. Jag känner att jag behövs och att mina kompetenser inte går att ta för givet längre. Kanske är jag någon som andra behöver. Min närvaro, min glädje, min värme, mitt glitter i fejset.

Sen behövs A.I. förstås.

Angela-idéer.

/Angela Engström, bokare