Tänk dig att du precis vaknat ur en flerårig mardröm. Du vet knappt hur du ska gå framåt. “En fot i taget“, säger de andra. “Du kommer fram i sinom tid“, säger dessa. Men man tappar ofta hoppet när man möter hinder. Jag möter ofta hinder. Jag har dock inte gett upp hoppet ännu. Inte när mammor dör, inte när kärlek tar slut, inte när fattigdomen stirrar en rakt i ansiktet. Jag har alltid sett en slags väg framåt ändå.

Idag ser jag inte bara en väg framåt, jag ser ett mål att sikta mot. Ett resultat av flera års kämpande på bara knän. Idag, just idag, känner jag att jag kanske har en framtid. Kanske kan jag arbeta med något jag tycker om ändå? Skrivande alltså.. Såklart.

Arbetsträning för mig är att komma ut genom dörren, att äntligen orka se människor i ögonen. Att inte böja sig för förtryckare. Att lyckas skapa sig rutiner, både med sömn och mat. Arbetsträning innebär frihet, åtminstone för mig. Det är tillräcklig press för att man ska komma iväg varje gång (hittills), men inte såpass att man är rädd för att komma för sent. Det är väldigt skönt för mig. Den enda man tävlar mot är sig själv. 

Avslutningsvis är arbetsträning något som gör att jag kommer närmre och närmre ett viktigt mål i mitt liv: Att få ett jobb.

/Angela Engström, bokare