När jag möter motgångar brukar jag först få lite småpanik. Det är direkt hjärtklappning och rusande tankar. Detta varar dock aldrig särskilt länge – därav “småpanik”. Ett exempel på orsaker till denna panik är när det sker plötsliga förändringar. Det är ju något man ständigt möter i arbetslivet. Det gjorde jag speciellt under tiden som förskollärarvikarie. Jag var så lättsam då, tog det mesta med en klackspark. Hålla i en samling för 15 kids jag hängt med i 10 minuter? Javisst, varför inte?

Något förändrades när jag blev lite äldre. Kanske var det depression, kanske isolering..eller så var jag helt enkelt inte längre lika pepp på att vara så stressad som jag var då. Det är en mycket stressig miljö och det är verkligen inte alla som kan hantera det. Jag är en av de som har prövat, lyckats ibland men till sist kommit fram till att “ibland” faktiskt inte räcker hela vägen fram.

Motgångarna var förstås många även under den tiden, men ännu fler när jag blev äldre. Jag har mött motgångar i de flesta miljöer. Jobb, skola, inom vården och i relationer. Jag är inte ensam om det. Det har stundvis varit riktigt tungt för mig då jag inte alltid haft verktyg att hantera dessa motgångar. Särskilt inom vården är det svårt att inte falla isär när man helt plötsligt har en vägg av “nej” framför sig. Men jag har ju inte helt fallit isär. Jag sitter här i Bunkerns lokaler, inne på BuBos kontor, jag har kommit i tid och jag har gjort det jag ska. Jag har kommit med bra idéer, jag har fått känna mig kompetent och jag har fått känna mig sedd. Det har betytt mycket för mig och förändrat det sätt på vilket jag hanterar mina motgångar. Jag kommer till BuBo även när jag mår dåligt (men inte när jag mår som sämst) och jag ser nästan alltid fram emot att äntra lokalen via den där svarta, hoppfulla dörren.

Hur hanterar jag de värsta motgångarna då? Jag har länge gått i terapi och testat många olika terapiformer. Den främsta är DBT, dialektisk beteendeterapi. Den har fått mig att se livet på ett helt annat sätt. Jag fokuserar mer på mig själv och vad jag är bekväm med. Jag säger ifrån när något känns fel eller jobbigt. Men jag accepterar även (motvilligt) de verkligheter som jag inte kan, men vill, ändra på. När jag mår som sämst och jag möts av den där “nej-väggen” är det svårare att ta fram de där kunskaperna man lärt sig, trots att det ju är då jag behöver det som mest.

Det handlar egentligen om radikal acceptans, att lära sig att acceptera det som verkligen inte går att förändra. En viktig del av mitt läkande har också varit att prata och skriva av mig. Jag ventilerar alltid med någon när livet känns överväldigande. När jag verkligen behöver bearbeta något grundligt är det dock skrivandet som gäller. Dikterna och berättelserna har alltid funnits där för mig.

För mig är det otänkbart att inte skriva. Det ligger i själen på något sätt. Fingrarna greppar pennan hårt och de glider över tangentbordet i en väldig fart när jag väl fått en bra idé. Utan skrivande vet jag inte var jag skulle vara idag.

Angela Engström, bokare